nya stormar på väg mot byvägen.
Faan också.
Nu har Clinton sagt att det är oundvikligt att en Palestinsk stat kommer existera.
Själva uttalandet är ju, i min värld, alldeles utmärkt eminent.
I Petters är det inte fullt så eminent.
Det innebär att våra diskussioner kommer sätta igång igen. Och det är väl egentligen OK om de bara varit diskussioner. Oftast blir de dock något annat, där vi tappar våra roller och till slut bara går till personangrepp.
Vi älskar varandra rent löjligt mycket och är överens i nästintill allt, från hur oboyen ska blandas till vilken typ av böcker vi ska läsa för våra barn. Men när det kommer till Israel-Palestinakonflikten så blir det stopp. Då är vi inte överens om något. Anklagelser om antisemitism, högervridenhet och socialistpack haglar vilt åt båda hållen och ingen håller något vidare bra på begreppen. Innan diskussionen tar slut i remi så brukar vi båda två ha befunnit oss på båda sidorna av den politiska barometern, från svartaste svart till rödaste röd. Och då räknar jag att skalan går svart - brun - blå - grön - röd - rödsvart. Ni skulle ha hört oss på den tiden då vi hade en inneboende folkpartist. Då var det livat må ni tro. För då var Petter och jag faktiskt iallafall överens om att folkpartisten hade fel...
Jag hoppas att det här inte går i arv till våra söner. Alltså inte sättet att "debattera", det är bara bra om de lär sig hävda sin rätt och argumentera för sin sak, men jag hoppas att konflikten inte går i arv. Jag hoppas att de (Inte Loke och Elis då, inte ens jag har så höga tankar om mina barn att jag tror att de kommer skapa världsfred...) finner en lösning så att Israel-Palestinakonflikten bara är en parantes i en historiebok när de blir stora, något som skedde då, när deras föräldrar var unga och de bara var barn. Något som i deras värld låter absurt eftersom området som i nuläget heter Israel och präglas av krig då är en fredlig plats där människor inte självmordbombar på marknaden eller skjuter missiler på barnsjukhus.
Drömma går ju.
Nu har Clinton sagt att det är oundvikligt att en Palestinsk stat kommer existera.
Själva uttalandet är ju, i min värld, alldeles utmärkt eminent.
I Petters är det inte fullt så eminent.
Det innebär att våra diskussioner kommer sätta igång igen. Och det är väl egentligen OK om de bara varit diskussioner. Oftast blir de dock något annat, där vi tappar våra roller och till slut bara går till personangrepp.
Vi älskar varandra rent löjligt mycket och är överens i nästintill allt, från hur oboyen ska blandas till vilken typ av böcker vi ska läsa för våra barn. Men när det kommer till Israel-Palestinakonflikten så blir det stopp. Då är vi inte överens om något. Anklagelser om antisemitism, högervridenhet och socialistpack haglar vilt åt båda hållen och ingen håller något vidare bra på begreppen. Innan diskussionen tar slut i remi så brukar vi båda två ha befunnit oss på båda sidorna av den politiska barometern, från svartaste svart till rödaste röd. Och då räknar jag att skalan går svart - brun - blå - grön - röd - rödsvart. Ni skulle ha hört oss på den tiden då vi hade en inneboende folkpartist. Då var det livat må ni tro. För då var Petter och jag faktiskt iallafall överens om att folkpartisten hade fel...
Jag hoppas att det här inte går i arv till våra söner. Alltså inte sättet att "debattera", det är bara bra om de lär sig hävda sin rätt och argumentera för sin sak, men jag hoppas att konflikten inte går i arv. Jag hoppas att de (Inte Loke och Elis då, inte ens jag har så höga tankar om mina barn att jag tror att de kommer skapa världsfred...) finner en lösning så att Israel-Palestinakonflikten bara är en parantes i en historiebok när de blir stora, något som skedde då, när deras föräldrar var unga och de bara var barn. Något som i deras värld låter absurt eftersom området som i nuläget heter Israel och präglas av krig då är en fredlig plats där människor inte självmordbombar på marknaden eller skjuter missiler på barnsjukhus.
Drömma går ju.
Kommentarer
Trackback
